Mjölkade mitt sista pass nu ikväll. Mjölkningen är vell knappast det jag kommer sakna mest fast det är ändå rogivande på nått sätt att gå där med radion igång och maskinerna tickande i bakgrunden.

Imorgon gör jag sista dagen på jobbet. Har nog inte riktigt förstått än att jag inte skall gå dit på måndag igen. Är väldigt medveten om det fast det har nog inte fastnat än. Vet knappt om det vill fastna. Känns bara fruktansvärt jobbigt att tänka att jag inte skall jobba på jobbet mer. Att jag inte kommer få träffa H och A varje dag längre. Dom som nu under mer än tre år varit en enorm del av mitt liv. Dom har inte bara varit min arbetsgivare utan även en del av min familj och som extra mamma och pappa till mig. Jag är deras femte barn som dom brukar säga.

Just nu önskar jag nog ändå att morgondagen är över och att det är måndag kanske till och med måndag nästa vecka igen. Då är till och med småttingveckan över. Lever jag då så överlever jag precis allting. Förhoppningsvis har även den jobbiga magvärken, de lätta illamåendet och trycket över bröstet lagt säg då också. Kroppen talar sitt tydliga språk över att det är på tok för mycket just nu. Kör på ignoreringstaktiken nu. Kanske inte så bra men det får vara så bara...

// Caroline