Längesedan nu man skrev något vettigt här...

Den här veckan har varit något av det absolut värsta jag upplevt och samtidigt något av det absolut bästa jag upplevt. Den här veckan kommer vara ett minne för livet. En lärdom om mig själv och andra människor som jag kommer bära med mig livet ut.

I måndags 31 aug var det upprop 10.00 i aulan här på Alnarp. Första dagen i skolan sen 9 juni 2006. En ganska konstig känsla. Nya männsikor, nya intryck som skall tas in, sen skall man ju försöka lära sig någonting också. Skönt att ha några människor omkring sig som man känner lite grann i alla fall.

Skolan har löpt på som vanligt den här veckan. Eller försökt i alla fall. För inget är riktigt som det skall den här veckan. Alla är fruktansvärt trötta efter på tok för lite sömn och mat.

Det är lite spännande å se vad som händer med människor efter att ha tillbringat en småttingvecka här på Alnarp. KAMRATANDA är ordet som hela tiden står i fokus. Vi lantmästare stöttar varandra i alla lägen. Spelar ingen roll om man som jag nu tillhört 'gänget' en vecka eller man som en man vi lyssnade på igår tillhört 'gänget' i 30 år. Vi finns för varandra och skulle aldrig någonsin lämna någon i sticket. Vi har varit en grupp på ca 40 personer som utsatts för den ena hemskheten efter den andra den här veckan. Man har velat åka här ifrån många gånger. Fast vi i klassen har kämpat tillsammans. Vi har sätt till så att alla orkat med och genomfört uppgifterna. Kamratandan som byggts upp i denna klassen hade aldrig infunnit sig om vi inte blivit utsatta för det dom har utsatt oss för. Självklart älskar man inte alla fast så är det ju var man än kommer men ändå så hjälps alla åt i alla lägen. Det som händer här det stannar här och delas inte med någon annan som inte är lantmästare.

Igår avslutades allt med dans, trevligt sällskap och god dricka i Pabben!

JT Flistugg somnade gott halv fyra...

// Caroline